Igår var jag och min mini till Lillänge. Vi köpte en Blå julgran till hans rum som han är så stolt över. Imorgon ska vi tröst köpa julklappar till oss själva. Vi har haft ett svårt år. Han är krossad och bara 4 år. Han gråter varje dag och man ser sorgen i lillkillens ögon. Ska man behöva gå igenom allt de här som så liten? Ska han få en uppväxt som jag hade? Gud... Dock gick jag aldrig igenom att mina föräldrar serarerade. De är gifta och lyckliga än idag. Kan inte ens tänka mig hur han mår... Han har fått gå igenom död, separation, bli slagen på dagis av lärarna, fått byta dagis och nu där blir han mobbad och slagen av en annan grabb så han får panikattacker och vill inte gå. Det var veckor sen han var där nu. Han har fått stå i hörnet i allt bråk. Se på när allt faller samman. Se sin mamma på botten med ett ända mål kvar i livet.. Jag tog mig upp för hans skull. Men jag har sån åger idag att han fick se allt som hände med mig.Hur jag bröt ner mig själv och grät dagarna i ända. Han har fått släppa sin älskade chihuahua Alice som han växte upp med. Han gråter än idag av saknaden. Han har gått igenom så mycket skit detta år. Och det är så mycket jag hade kunnat avvärga. Han är så olycklig. Och det gör så ont att se. Han är fan bara 4år och så sårad av livet redan. Jag vill inte att han ska få samma uppväxt av sorg,våld,mobbing,död m.m som jag fick. Men ändå har han redan fått uppleva alt det. Faaan! ;( Min lilla fina pojke. Han har börjat visa sin olycklighet i ilska. Han slår mig och gråter utan anledning. Men jag förstår.  Jag kan bara krama honom oh säga att allt kommer bli bra. Socialen vill ta in en stödfamillj. Men hur i helvete hjälper det honom? Jag tänker inte lämna honom hos nå främlingar och såra honom mer. Jag känner att jag har misslyckats att skydda honom från de jag ville bli skyddad från som liten. Men samtidigt så har jag inte kunnat.