Idag är en sån där dag. En sån där. Ja du vet, vill sjunka under jorden och aldrig komma upp dag. 

Jag funderar på vart jag är påväg och hur mitt liv ska bli.

Ska jag behöva kämpa mot mina demoner varje dag i resten av mitt liv eller kommer jag få leva fri snart?

 

Jag hittar ingen mening för mig här heller. Hur hårt jag än söker. Visst, jag är Emanuels mamma. But thats it. 

För vännerna betyder jag ingenting längre. För familjen likaså. Pojkvännen? Nja asså jag vet inte. Han är så uppe i sitt liv och sin lycka i sina hobbys och vänner, så jag vet inte. 
Emanuel har förklarat för mig många gånger att han absolut inte tycker om mig. Fast i andra hand tycker han om mig enormt andra dagen. 5års trotset inbillar jag mig själv att det är. I hopp om att försöka få mig själv att tro att jag betyder nått för nån. 

 

Jag har kommit på att jag känner mig väldigt typ, ja hur ska man förklara det. Men typ ovärdig.? Ungefär som smutsen som samlas i hörnen. Sånt som är svårt att få bort och det är irriterande och det är inget man vill ha där. 

 

Jag kan vara hur trevlig och snäll som helst. Jag kan ge gåvor och fixa allt möjligt för att få folk att må bra. Det spelar ingen roll. Jag är Emma Rolandsson.