I hela mitt liv har jag bara genom att vara mig själv fått folk att hata mig. När jag säger hej går de åt andra hållet.

Det började redan hos min dagmamma där jag började som 2åring och fortsätter än idag.

Det jag gör för att förstöra för mig själv är att öppna munnen och låta ord komma ut. Ett tag trodde jag att det var för att andra hade dålig självkänsla eller nått sånt men nu vet jag precis vad det är. Det är jag. 

Allt med mig är totalt off. Jag kan inte säga att jag gillar hur jag är som person. Men det är mycket folk inte vet om mitt liv och uppväxt. Det har skapat den ivriga, lätt påverkade och rent ut sagt jobbiga person jag är idag. Genom att skriva lite av händelserna i mitt liv här skulle inte forma om mig som person så det är inget jag kommer göra. Jag vill leva ett normalt liv. Men det är något jag nu på senare tid förstått att jag aldrig kommer få. 

Jag skulle kunna sitta hela natten och skriva meterlånga texter om hur jag verkligen ogillar min personlighet men även det formar inte om den jag är idag. Och saker som hänt det senaste året har gjort mig värre. Jag litar inte längre på någon. Jag avisar alla i tro om att de vill mig illa och att allt det säger är en lögn. Jag inbillar mig att allt folk gör är för att göra mig illa. Ja, En hel del strunt. Saker jag vet inte är sanna men ändå inte går att få bort från mitt system. Det har nu gått så långt att jag inte längre gråter om jag är ledsen utan jag gråter bara när jag är riktigt arg eller frustrerad. Jag känner ingen kärlek mot någon utan jag känner bara en dimma. Alla mina känslor av som avdomnade. Jag kan bara känna ilska, Ren ilska. Tappar jag min favorit prydnad i golvet och den går i bitar känner jag inte sorg utan ilska. Jag är så sårad av livet så att jag inte kan bli sårad mer. Allt gör lika ont. Säger nån att dom älskar mig sätter jag taggen till och tror att de ljuger. Samtidigt som jag tänker att hur fan kan du ens ljuga om en sån sak, Ingen levande människa kan väl seriöst älska en sån som mig. 

Jag tog mig upp från den botten jag var i i somras. Jag kan inte säga att jag är påväg ner dit igen för jag är inte samma sårbara människa som jag var då. Men jag kan säga att hoppet om detta liv suddas sakta ut.  Hur jag är gör så kommer jag aldrig kunna ha ett riktigt jobb, Jag kommer alltid ha med mig min ryggsäck av minnen och en kropp som alltid gör ont pgr sina jävla sjukdomar. Jag har gått ner mig så hemskt. Jag börjar bli en levande död. Jag städar inte, tvättar inte, lagar bara mat åt sonen, äter bara mackor själv och sitter i sängen och tittar på film. Jag orkar inte bry mig mera. Inte om nått. Jag som äntligen fått min dröm sen jag var 14 år. Jag kan inte ens glädjas åt den. Jag känner inget. När jag tittar på mig själv i spegeln blir jag arg. Jag vill slita av mig skinnet och få bort den där hemska människan från spegelbilden. Vad vill jag säga med all denna smörja då? Jo, att jag vet om hur jag är. Och inte ens jag gillar det som är , men det är nått jag inte kan förändra mer.  Självdestruktiv är bara förnamnet på vad jag är för en människa. Och jag vill fan inte höra ett ända tycka synd om eller nått sånt fjoll. Jag skriver bara av mig och vill inte att nån ska bry på det sättet.  Bli gärna förbannade eller nå annat . I done care.     Och en sista sak, Jag vill till Rolle.