Nu sitter jag med gråten i halsen igen. Varför? Jo för att alkohol finns! Eller mer för att vissa inte kan hantera den som folk!

Tänk om min syster inte hade varit alkoholist. Då hade allt varit annorlunda i mitt liv. Jag hade inte haft alla jävla problem jag har psykiskt idag om hon inte hade varit en sån jävla pain in the ass.  Alla jävla gånger hon har satt ett brännmärke i min själ! Från den dagen jag föddes har hon hållt på. Hon har nu lyckas splittra familjen. Grattis ditt jävla as. Ja, du är min syster. Men sen sist vi träffades försvann ALL min respekt för dig. Allting. NEJ, jag kan inte bara glömma det förflutna och börja om. Så som min mamma säger åt mig att göra för att hon gör allt så mycket bättre nu och inte dricker just nu. NEJ! Hon har förstört allt redan. Jag kan inte. Jag har inte samma kontakt och samhörighet med min mamma längre på grund av henne. Jag träffar inte ens min syster längre. Pratar inte med henne. Och i och med det så träffar jag inte heller min systerdotter. Hon fick inte ens komma på Emanuels kalas för att hennes föräldrar är 13år i sinnet....... Asså jag orkar inte mer!! Måste hon föstöra allt hela tiden!?!?!? Måste allt handla om henne! Varför ska jag behöva må skit för att honär född en idiot?! FAN!!!! SÅ många gånger jag velat hoppa framför en buss eller nått på grund av henne! Så många gånger jag har suttit och hyperventilerat, gråtit , kräks... Jag är så arg men samtidigt så söndersliten. Vad ska jag göra? Hjälp mig....

 

Än en gång rinner det tårar nerför min kind på grund av henne. På grund utav allt hon ställt till med. Jag är 13 år yngre än henne. Men ändå är jag hennes storasyster. Mentalt... 

 

Jag kämpar varje dag med alla mina sjukdommar och att försöka orka med att ta hand om en 5åring. Oroa mig över framtiden för oss två. Vart kommer vi hamna? Jag försöker med allt nu. Denna utbildning är mitt sista hopp. Om jag får ett jobb inom handel efter detta och orkar med det jobbet så är det lugnt. Vi klarar oss. Men om jag inte orkar med att jobba med handel på grund utav kroppens besvär. Då finns det inget mer att göra. Jag har testat allt. Jag kämpa varje dag för att försörja min son och ge honom det bästa liv möjligt. Och jag behöve inte att folk drar ner mig och förstör. Jag gör inte det. 

 

Jag kommer aldrig bli frisk. Jag är kroniskt sjuk. På många ställen. Det är nått jag har kommit i lugn med. Men det gör inte att det blir lättare att leva. 

 

hjälp..